Finns det regler som man bör använda för att få dans att kommunicera? Fungerar de alltid?

Vad tycker ni?

Den amerikanska koreografen Doris Humphrey (1895–1958) var, tillsammans med bl a Martha Graham del av den generation pionjärer inom modern dans som utforskade hur andning påverkar rörelsen och utvecklade danstekniker som fortfarande undervisas idag. I boken The Art of Making Dances (utgiven efter hennes död 1958) beskriver hon utförligt sin koreografiska metod och kompositions-teori. Hon säger sig utgå från människans kroppsspråk och låter scenrummet spegla världen som den är. Enligt henne är detta det enda möjliga sättet att skapa danskonst som är tillgänglig och begriplig för flest människor.

Är det Humphrey beskrev relevant och användbart för dagens danskonst? Hur kommer dagens publik att reagera på ett verk som koreograferats helt efter Humphreys riktlinjer?

Doris. Do or Don’t är ett konstnärligt undersökande, danskunskapande & publikt projekt. Med underhållande dans, kaffe och samtal.

Tillsammans med tre dansare samt referensgrupper från olika delar av Skåne går koreografen Maria Naidu metodiskt igenom och prövar alla övningar presenterade i boken och använder detta till att utveckla en föreställning utformad som en lecture demonstration, en föreläsningsdemonstration.

Slutresultatet är en föreställning i två delar med paus – en av delarna är uppbyggd som ett traditionellt dansverk för fyra dansare framarbetat med hjälp av referensgrupperna. Den andra delen öppnar för dialog. Vi berättar om Doris koreografiska kompositionsteori och ger praktiska exempel samt berättar om referensgruppernas påverkan på arbetet. Publiken får ta del av både DO och DON’T och bjuds in att dela med sig av sina synpunkter.